VARGEN

  

VARGEN

 

Fakta:

 

 

Ett äldre namn på vargen är ulv, som fortfarande används i några av våra grannländer. På engelska kallas den wolf och på tyska Wolf, egentligen samma ord som ulv.. I de sydeuropeiska länderna heter den lobo, lupo eller loup, varianter efter det latinska ordet lupus, som Linné satte som  vetenskapligt namn. På finska kallas vargen susi.

 

Latin: Canis Lupus

Ordning: rovdjur

Familj: art i familjen Canidae – hunddjuren. Det finns 37 arter inom familjen, som t ex prärievarg, dingo, sjakaler, tamhund, m fl. Vargen är den största av alla hunddjur och de tillhör också de mest intelligenta av alla djur.

 

Vikt:

Hanar  40-50 kg

Honor  30-35 kg

 

Kroppslängd: 90 – 150 cm lång, till det tillkommer svansen som kan vara 40 – 50 cm lång

 

Vargspår påminner om hundspår men är större. De mäter 9 – 12 cm

 

Vargens utbredningsområde täcker en del av Europa, nästan hela Asien och norra Amerika. Den saknas helt i Afrika, Australien och Antarktis. I Europa finns den framför allt i öster och söder. Vargen har tidigare funnits över betydligt större del av norra halvklotet än den gör idag.

Den är fridlyst i Sverige sedan år 1966. Totala antalet vargar runt om i världen är cirka 150 000 och antalet vargar i Skandinavien vintern 2001; cirka 100 stycken. När vargen fridlystes år 1966 fanns det bara ett fåtal vargar, troligen färre än tio kvar här i landet. Efter en trevande start under 1980-talet har vargen i Skandinavien börjat återta sina gamla jaktmarker. Vargens möjligheter att överleva idag beror på om vi människor vill dela med oss.

 

När den senaste istiden hade släppt sitt grepp om Skandinavien för ungefär 10 000 år sedan, kom vargen till våra trakter. Sedan kom människan och så småningom, för flera tusen år sedan tämjde vi den första vargen. Idag ser många vargen som sin fiende medan släktingen hunden anses vara människans bästa vän.

 

Livslängd: 8-9 år, men det finns varg som blivit 16 år. Dödsorsakerna kan vara många. Största hotet kommer från människan som jagar vargar med skotrar, bilar och flygplan och dödar vargar genom skjutvapen, fällor, förgiftning etc.. Annars är det mest sjukdomar och skador som förkortar livet på vargen. Vargar kan bl.a drabbas av skabb som leder till en plågsam död. Många vargar dödas även genom slagsmål med andra vargar.

 

Vargen blir könsmogen vid 22 månaders ålder.

 

Parning: Vargar parar sig bara en gång om året, under februari-april. Honorna är brunstiga i ungefär en vecka. Rangordningen i flocken avgör vilka som ska para sig. I en stor flock är det bara det par som bildas av ledaren som parar sig.

 

 

 

Dräktighetstid: 63 dygn, med variation från 62 till 65 dygn. Själva födandet sker i en grävd lya, i en ihålig trädstam eller på en torr plats i ett tätt buskage. Ibland är det någon redan använd boplats, utgrävd av en räv eller ett piggsvin som vargen utnyttjar och förbättrar till varghonans behov.

 

Ungarna: 2 – 8 stycken föds på våren/försommaren. Dödligheten är stor i kullarna. Ungarna är blinda och döva vid födseln. Ögonen öppnas vid 11 – 15 dygnet. När diandet minskar efter ett par tre veckor ger honan dem uppstött mat och smådjur tills de själva lär sig jaga. Vargmamman lämnar knappt lyan under ungarnas första veckor. Hennes make och övriga medlemmar av flocken kommer med mat så att hon inte behöver jaga.Lyan överges när valparna är omkring två månader gamla.

En hona som nyss fått ungar visar ett stort tålamod gentemot ungarna, men kan vara väldigt aggressiv mot övriga vuxna vargar. Vargungar är precis som hundvalpar. De leker, jagar och slåss med varandra. Leken är en träning för det vuxna livet.

 

Pälsen hos våra europeiska vargar är sommartid ljust grågul med inslag av både rödbrunt och svart. Vinterpälsen är gråare och betydligt tjockare. Vinterpälsens isolerande förmåga gör att vargen knappast alls besväras av kyla, inte ens vid -40C. Pälsbyte sker på våren och hösten.

 

Vargar är flockdjur. De vandrar, vilar, jagar och äter ofta tillsammans och en vargflock är nästan alltid en familjegrupp med ett föräldrapar, det så kallade alfaparet och deras ungar. De kan också vandra och jaga ensamma. Flockstorleken varierar med tillgång på föda, typ av betesdjur och sociala faktorer.

 

I alla vargflockar råder en strikt social ordning och alla medlemmar vet sin plats. Alfahannen är flockens egentliga ledare. Han styr flockens aktiviteter och kan leda och styra vid jakt, men flockmedlemmar kan också agera självständigt vid jakt. Ledarställningen innebär en hel del plikter och ansvar. Alfahannens ledarställning bryts egentligen bara under valpningstiden, då honan dominerar över honom och bestämmer vad han får göra och inte göra i saker som har med valparna att göra..

 

Vargar har en utmärkt hörsel, men det absolut viktigaste sinnet hos vargen är luktsinnet. Synen är inte så viktig vid jakt.

 

Hos oss lever vargen mest av älg, rådjur och ren, men de äter även bäver, hare, kanin, grävling, vildsvin, fåglar och sorkar. Vissa vargar har specialiserat sig på tamdjur och framför allt då på får och ren. Vargarna är storätare och kan sätta i sig fyra – sex kg kött på en enda måltid.. ”Hungrig som en varg” är ju ett välkänt uttryck. Köttet behöver inte vara färskt och de återkommer ofta till flera dagar gamla byten, men den kan klara sig utan mat i ett par veckor. De måste dricka mycket vatten eftersom en köttdiet kan ge upphov till urinförgiftning. Vargar äter även växter, frukter och bär samt gräs för att underlätta matsmältningen. Vargar simmar också bra och kan fånga fisk, grodor och krabbor.

 

De sociala banden i en vargflock utvecklas främst genom att de ungar som föds successivt växer in i gruppen. I de flesta flockar är alla medlemmarna nära släkt med varandra, utom det ursprungliga paret. Flocken bildas genom att en hane och en hona på vandring utanför sina respektive områden slår sig ihop, finner ett lämpligt område med god tillgång på föda och parar sig under vårvintern. Paret och de avkommer som överlever och stannar kvar inom området bildar flocken, som alltså är en familjegrupp. När vargen är ett år gammal lämnar den ofta flocken, men det händer dock att en eller flera ungvargar stannar och hjälper föräldrarna att ta hand om den nya valpkullen under ytterligare ett år. På hösten under flockens andra år består flocken av ett vuxet par samt första och andra årets ungar.  De flesta flockar består av 8-20 medlemmar. Flocken är en sluten grupp som inte gärna accepterar främlingar. Tvärtom brukar främlingar ofta bli attackerade.

Gamla, skadade eller sjuka vargar stöts ofta ut ur flocken och får leva på egen hand. Ensamvargar som inte längre har skydd av flocken är mycket utsatta och måste vara mycket försiktiga.

 

 

 

 Revir: Vargen är ett revirhållande djur och markeringar görs genom urin och exkrementer på platser som visar var deras område är för utomstående vargar. Det är bara ledaren och flockmedlemmar med hög rang som gör detta. Revirets storlek beror på antalet djur och tillgång på föda. Vargarna är ständigt i rörelse inom sitt revir, för att jaga och försvara sig mot inkräktare.

Vargen kan med lätthet trava fyra-fem mil på en natt och den är även en god löpare. Ylandet kan höras ända upp till en mil under goda förhållanden. Vargen ylar när de ska berätta för familjemedlemmarna var de är eller tala om för andra vargar att området är upptaget.

Vargar har en anpassningsförmåga som få andra djur. Den är därför inte utrotningshotad i ett globalt perspektiv. Däremot har man lyckats utrota den inom stora delar av sitt forna utbredningsområde. I Sverige fanns länge en så kallad skallplikt, dvs. skyldighet att på olika sätt jaga varg. Det var när Sverige var ett bondesamhälle och vi fruktade vargen för att den hotade bondens försörjning genom att jaga tamboskap.

För människor som traditionellt varit jägarfolk, t ex Nordamerikas indianer, är vargen beundrad för sin skicklighet att jaga och kallas ”Brother Wolf”. Känslan av brödraskap har förstärkts genom likheten med hur ”den vite mannen” har behandlat vargar och Amerikas ursprungsbefolkning..

 

”Vargen är alltid redo att ta tjänst som herde utan lön”

Ryskt ordspråk.

 

Visste du att:

  • Senast någon människa blev dödad av en varg i Sverige var år 1821. Det hände i trakten av Gysinge i Gästrikland och det var med största sannolikhet en varg som var uppfödd i fångenskap och som hade släppts fri.
  • Mellan åren 1827 och 1839 dödade man i genomsnitt 520 vargar per år i Sverige. Då fanns vargen i alla landskap, utom på Gotland.
  • Varg och hund fortfarande är så mycket släkt att de kan para sig med varandra och få fertil avkomma.

 

Källor: Världsnaturfonden, Sv Djurskyddsförening, ”Hundens språk och flockliv” av Lars Fält och ”Varg” av Hans-Ove Larsson.

 

 

 

 

HUNDEN OCH VARGEN

 

Varg, Canis Lupus och hund, Canis Familiaris räknas till samma art. Deras släkte är  Canis, dit även prärievarg och schakal tillhör. Släktet ingår i familjen hunddjur, Canidae, vilket också innehåller räv, mårddjur, ökenräv m.fl.

 

För att lättare förstå hundens olika beteenden och komplicerade liv med andra hundar och med os kan det vara bra att utgå från vargen, även om den vanligaste orsaken till att hunden inte kan utföra beteenden exakt som vargen beror på att människan har förändrat deras kroppskonstitution så att det har blivit svårt och ibland omöjligt. Vi har skapat hundar med för korta ben, för korta nospartier m.m. m.m. 

Hunden har nog mer ”varghjärna” än vad vi i allmänhet tror.

 

Hundägare får ofta problem med unghundar som är 6-9 och 15-20 månader gamla och oftast är det inkallningen som inte fungerar som tidigare eller också har hunden börjat bli rädd eller aggressiv i nya situationer. Hunden blir mindre beroende av föraren och mer nyfiken på omvärlden. Han blir mer rädd för ljud och annat som han tidigare inte har reagerat för.

Unghundsproblem vid 6-9 mån (den så kallade ”spökåldern”) kan härledas till den period när vargvalparna gör utflykter på egen hand. De drar iväg från flocken och undersöker omgivningen. Både rädslan och nyfikenheten ökar.

Problemåldern vid 15-20 mån kan härledas till den period då ungvargarna lämnar flocken och gruppen, ofta för alltid, och ger sig av på längre vandringar utanför reviret.

 

Vargen gräver ibland en liten grop i marken innan den lägger sig. Detta grävande ser man ibland hos hunden när den ”bäddar”. Snurrandet innan hunden lägger sig har troligen anatomiska orsaker. Den rättar till ryggrad och muskler så att den bekvämt kan ligga hoprullad. Det finns en teori om att snurrandet skulle komma från nedtrampning av gräs.

 

Socialt putsande, dvs. ett slickande och naggande i ansiktet, på öron, hals och rygg förekommer mellan vuxna i flocken där alla känner varandra. Hunden naggar även oss ibland.

Hunden är liksom vargen ett flockdjur och i synnerhet valpen har ett stort behov av sällskap och kontakt med sin flock. Om man inte kan vara hemma hos den eller ta den med sig, ska man tänka sig noga för innan man skaffar hund och man bör inte lämna den vuxna hunden ensam mer än högst fyra-fem timmar.

Börjar hunden att bita i skor, vantar, strumpor och andra starkt luktmarkerade föremål så är det ofta ett första tecken på att den får för lite social kontakt. Vi måste alltid tänka på vargens liv i flocken och på hunden biologiska bakgrund och inte glömma bort att hunden också är en FLOCKMEDLEM.

Lästips:

 

”Varg” av Hans-Ove Larsson

”Hundens språk och flockliv” av Lars Fält

”Lexikon i hundspråk” av Anders Hallgren